När skall varningskockorna ringa?

Många som vi träffar på föreläsningarna undrar över hur man skall känna igen en ätstörning hos en vän eller anhörig. Det är en riktigt bra och viktig fråga och alltid är det inte lätt att känna igen en ätstörning. Dock har vi en del tips på när varningsklockorna skall börja ringa, läs mer!

En ätstörning börjar ofta med oskyldigt bantande och då kan det naturligtvis vara svårt att veta när det går för långt. Om man märker att den som bantar talar mycket om sin vikt, talar illa om sig själv och sitt utseende och att hon eller han borde ändra på sitt utseende för att vara bättre, ja då vet man att utgångspunkten för bantande är en riskfaktor. Då kan det vara bra att påminna den andra om att vikten inte definierar ens värde eller skönhet. Man skall inte vara rädd för att upprepa sig, för den som är missnöjd med sig själv glömmer lätt bort den positiva åsikten då det egna missnöjet är så starkt.

Ibland kan den som insjuknar i en ätstörning också ha svårt för att använda åtsittande kläder eller lätta kläder trots varmt väder. Det kan vara något avvikande man noterar, speciellt då det är en ändring jämfört med tidigare beteende.

När det gäller ätande kan man se tecken på en ätstörning om en person till exempel plötsligt minskar avsevärt på sina matportioner eller slutar äta skollunch. Ofta börjar en person som har insjuknat också undvika sociala situationer i vilka man brukar äta. Man kan till exempel plötsligt sluta komma med på bio eftersom man känner att andra förväntar sig att man äter godis på bio.

En person som insjuknar i en ätstörning börjar ofta allmänt må dåligt. Man kan ha depression som kan ta sig i uttryck som svårigheter att stiga upp på morgonen, sömnlöshet, trötthet, ointresserad attityd till sånt man tidigare tyckt om, gråtmildhet och så vidare. Föräldrar noterar ofta att den unga är extra irriterad. De flesta som insjuknar i en ätstörning känner ångest. Ångesten kan beskrivas till exempel som en tryckande känsla i bröstkorgen och allmänt illabefinnande som gör det svårt att koncentrera sig på något annat. Depression och ångest behöver inte ha något att göra med ätstörningar, men är oberoende allvarliga tecken på illamående och den person som lider av depression och/eller ångest behöver hjälp.

Hur får man hjälp då? Man kan börja med att prata med personen som insjuknat och berätta att man är orolig och beskriva varför man är det. Ibland är reaktionen nekande, ibland ilska och ibland lättnad över att någon ser att man inte mår bra. I flesta fall krävs det att ärendet förs vidare. Det kan vara föräldrar man vänder sig till, skolhälsovårdare eller hälsocentral. Det är viktigt att man får uppföljning och en samtalskontakt. I huvudstadsregionen finns det två specialiserade enheter med både öppen verksamhet och avdelning. Till den kommunala Ätstörningskliniken på HNS kommer man med remiss som en läkare skriver. Till vår öppna mottagning inom Livslust-projektet på Ätstörningscentrum kan man komma utan diagnos och utan remiss, genom att boka tid på numret: 050 522 0077. Inom projektet kan vi erbjuda tre kostnadsfria besök för unga och unga vuxna i syfte att kartlägga situationen och erbjuda "första hjälpen". Vi har även en avdelning. Det är viktigt att man inte blir ensam med sin oro!


Sköt om dig, och sköt om varandra!

<3 Ira & Julia

Vardagen på Ätstörningscentrums avdelning

Hej på er! Vi har ett nytt namn - Livslust-projektet! Tack för fina bidrag :)

Dagens text skall handla om avdelningen här på Ätstörningscentrum. Inom projektet sker vår huvudsakliga verksamhet på öppna sidan, men i koppling till den öppna sidan har vi vår vård- och rehabiliteringsavdelning som vi tänkte berätta lite mera om.

Vår avdelning har 7 bäddplatser. Patienterna bor på avdelningen, dygnet runt. Alla har ett eget rum och förutom det delar man vardagsrum, avslappningsrum och ett litet kök där man kan koka kaffe eller te.

Våra patienter kommer oftast till avdelningen med en läkarremiss. För de flesta är Ätstörningscentrum inte den första avdelning man har blivit vårdad på, men för ganska många är det en mycket annorlunda avdelning än vad de är vana vid. När avdelningen byggdes var syftet att undvika sjukhusstämning så gott det går. För en tid är avdelningen ett hem för dom som bor här.

Dagarna på avdelningen byggs upp kring måltiderna, naturligtvis, eftersom det handlar om ätstörningar. Patienterna äter frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmat och man äter tillsammans med en skötare. Nykomlingar och de som har det riktigt svårt vid måltiderna, äter på tumanhand med en skötare på sitt rum. Andra äter vid stora bordet. Vi har en egen kock och ett eget kök, något vi uppskattar så mycket!

Förutom att man äter, har man samtal med sina egenvårdare, utegång tillsammans med en skötare eller ensam om man har kommit längre i vården och det finns flera grupper patienterna deltar i. Grupperna omfattar diskussionsgrupp, fysioterapigrupp, pysselgrupp, matlagningsgrupp osv. Under åren har det funnits många variationer av grupper, patienterna får gärna ha önskemål om vilken sorts grupp de skulle uppleva sig ha nytta av.

Oftast är man tvungen att ha livet utanför avdelning nästan på paus. Familjen inkluderar vi alltid helst i vården i mån av möjlighet. Men skola, studier och arbete, hobbyn också, får oftast vänta speciellt i det akuta skedet. Allt fokus flyttas till helhetsmässigt välmående. Det är nämligen det det handlar om, ätstörningsvård. Inte vikt. Där ingår också så mycket mer. Våra patienter lider ofta av depression, ångest, tvångssymptom och självskadebeteende. Man kan inte vårda en människa i delar, utan allt detta beaktas. I och med att patienten börjar må bättre får man öva sig mer och mer att klara sig utanför avdelningen.

Det är inte lätt att vårdas på en avdelning, det är inte lätt att ha en ätstörning, det är inte lätt att må dåligt. Våra patienter är oftast här för att de själv vill ändra på sitt liv, men kring den viljan slingrar sig svåra känslor som oro, ångest, hopplöshet och rädsla. Våra patienter är tvungna att utmana sig själva varje dag, att bemöta de svåraste känslorna och kämpa sig igenom det. Vi respekterar alla våra kämpar och gör vårt bästa för att stöda dom i processen. Tröstar när man är ledsen, stöttar när något känns för svårt att klara ensam och skuffar framåt då man inte själv vågar ta viktiga steg.

Som skötare kan man säga att få saker är så genomgående fina som att ta den kampen tillsammans med någon, och se hur de ändrar på sitt liv. Vi vet att det alltid finns hopp. I avdelningsvardagen ingår många utmaningar men visst finns här också skratt, skoj och ett hopp om bättre dagar på kommande.

Skenet kan bedra - de dolda ätstörningarna

Vare sig vi talar till ung eller äldre publik, är det många som förknippar ätstörningar med anorexi. I tankarna ser man framför sig en ung flicka som har magrat mycket och blivit riktigt svag. Det är en del av sanningen, absolut, men i sanningen ingår mycket mer och många fler typer av ätstörningar.

I själva verket är det en mycket stor del av de insjuknade som inte går märkbart ner i vikt. Vikten kan sjunka lite, lite mera eller mycket, förbli densamma, stiga lite, stiga lite mera eller mycket. Det centrala i ätstörningar är inte vad man väger, utan förhållandet till mat, ätande och vikt. Om vikten är normal men man funderar dagligen på vad man får äta och känner dåligt samvete efter att man har ätit handlar det precis lika mycket om ätstörningssymptom som när man har samma funderingar och vikten har sjunkit eller stigit.

Egentligen är det ett stort problem att fokus är så mycket på vikten. När någon lider av ett negativt förhållande till kroppen, mat och ätande kan man bli hemskt ensam med det. Det gäller speciellt när kroppen inte fysiskt är i så dåligt skick att man på något sätt får hjälp med att nå vården. I värsta fall kan man höra någon inom vårdyrket kommentera att man inte kan få ätstörningsvård om vikten inte har sjunkit märkbart. Ett sorgligt exempel på hur mycket vikt man fäster vid, ja, vikten.

Detta är ett viktigt budskap vi vill framföra på våra föreläsningar, och vad vi önskar att människor skulle bli mer medvetna om. Det är viktigt att alla som har problem med kroppsbild och ätande vet att de har all rätt att få hjälp oberoende vilken vikten är. Kom ihåg, våra fina läsare, att vikten endast är en siffra och man kan må så illa oberoende av vad den siffran är.

<3: Ira & Julia

Krumelurer kring kroppsideal

En stor del av vårt arbete består av föreläsande. Vi träffar många ungdomar, och även föräldrar, lärare samt professionella inom social- och hälsovård. På alla föreläsningar nämner vi samhällets kroppsideal i samband med ätstörningar. För oss känns det självklart, det är något som både unga och vuxna utsätts för och påverkas av.

I allmänheten diskuterar man i växande grad om hur samhällets kroppsideal påverkar oss och speciellt den yngre generationen. Det är viktigt att vara medveten om den inverkan, som antagligen i de flesta fallen är större än man tror. Visst är det lätt att förstå, man borde vara gjord av teflon för att inte påverkas av ständig bombadering av bilder via media och speciellt social media när det gäller unga. Smala men tränade kroppar kopplade till lyckligt leende läppar vill förmedla budskapet att livet leker när man är smal, går på konditionssal och har bra självdisciplin vid matbordet. Tidningar fyllda av tips på hur man skall banta och hur man blir "en bättre version av sig själv" fortsätter där  sociala median slutat. Då hjälper det inte så mycket med att på följande sida ha en text om hur man skall acceptera sig själv precis som man är. Till och med som bäst blir summan en känsla av motstridighet.

Det vi brukar påminna ungdomar om på föreläsningarna är hur starkt kroppsidealen påverkas av samhället. Delvis syftar vi till det att idealen har förändrats mycket under årens lopp och att dagens kroppsideal är tillfälligt. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att det är en mycket lönsam industri bakom det hela, som mycket gärna uppehåller ideal och kammar in fina summor på det.

Det har också betydelse hur föräldrarna värderar sina kroppar, talar om sina kroppar. Det är garanterat lättare att motstå samhällets ideal om man lär sig hemifrån att vare sig man är mjuk, mullig eller atletiskt uppbyggd, är man lika värdefull. Om man är van vid att höra plågade utrop från en förälder framför spegeln om att man är för stor, att kläderna inte passar för att man är "fel", att man igen borde banta, är det möjligt och  sannolikt att det fastnar.

Oberoende om idealen kommer hemifrån eller från samhället via många olika medier är det viktigt att vara medveten om allt detta som påverkar oss och riktigt fundera över vilken effekten är på en själv. Det är en oerhört lång, och ohållbar, väg att gå om man jagar et förbättrat självförtroende via försök att uppnå fitnesstävlarnas kroppsuppbyggnad. Ta en titt i spegeln, ge din kropp lite kred för att den är fin och unik och njut av din dag!

<3: Ira&Julia

Kroppen - fiende eller vän?

Budskapet här är så betydelsefullt att det känns nästan utmanande att samla ihop det i några stycken. I en tid där medierna konstant påminner en om hur man kan och skall ändra på kroppen, ändra på utseendet, är det inte alls svårt att falla in i ett tankemönster där fokus är på hur man borde se ut, inte hur man skall uppskatta det man är och det man har. Det är inte sällsynt att man hör någon tala fult om sin kropp, att kroppen är fel på ett eller annat sätt. Det hör nästan till att man med jämna mellanrum skall vara på någon diet, ta sig i kragen, skärpa sig lite med självdisciplinen. Men varför? Frågan är att är kroppen en fiende, något man aktivt och målmedvetet skall försöka ändra på och "förbättra"? Bär den kampen någon frukt där man ständigt är tvungen att observera och kontrollera? Kunde man samarbeta istället?

Inom vårt arbete i ätstörningsvården händer det rätt ofta att vi faktist får tala om att det finns ett alternativ till diettänkandet. Självdisciplin har allmänt varit så eftersträvat så många år att det glöms bort att det finns andra sätt att förhålla sig till sin kropp och sin vikt än att det är något fel på den. Ofta är det så att man inte ens har tagit i beaktande det alternativ som säger att man också kan vara precis som man är, rund, mullig, sportig, mjuk, vad än det är. Istället för att jaga lyckan via kontrollerande av kroppen finns det all förutsättning till att man hittar den lyckan inom sig själv och att man därmed kan lära sig acceptera, tycka om och älska kroppen som den är. Men först måste man rikta uppmärksamheten åt det hållet.

Man kan inte poängtera för mycket hur viktigt det är att man lär sig uppskatta sig själv och sin kropp. Vi har en enda kropp. Att ta hand om kroppen är inte bara att äta hälsosamt och motionera regelbundet. Båda två kan slå över till något tvångsmässigt och därmed rätt ohälsosamt. Att ta hand om kroppen innebär också att man kan lyssna på kroppen. Man behöver inte utgå ifrån att vad kroppen måste prestera, utan man kan fundera vad man har lust att göra och hur det känns i kroppen, vad man orkar göra.

Det kanske inte är helt lätt att vända på skutan, det är något man får göra medvetet. Har man talat fult till kroppen i åratal, kanske hört mamma tala fult om sin kropp, om man vant sig vid att läsa artiklarna som berättar hur man skall ändra på kroppen, då får man göra ett beslut att fokusera på det positiva. Sen, sen får man sätta igång med det i praktiken och tid kan det ta. Men gör man det, belönas man till slut när man blir sin egen bästa vän, när kroppen blir en vän och man verkligen känner att det är bäst att arbeta ihop med den.

Kom ihåg att det finns hjälp om detta känns för utmanande att klara av detta ensam!

Att bli hörd och förstådd - om att få vård på sitt modersmål

Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne kontaktade oss fem år sedan på grund av oro över minskade resurser inom svenskspråkig ätstörningsvård i huvudstadsregionen och så föddes vårt samarbete.

En ätstörning påverkar en människa mycket helhetsmässigt. Från det fysiska till det psykiska till det sociala. Man sjunker in in en slags ond cirkel, en dimma, i något som känns som en återvändsgränd. För att komma ur denna situation behöver man mycket stöd och oftast en utomståendes hjälp, bördan blir mycket tung om man är ensam med sin ätstörning.

När man väl når vården är det mycket mer än en allmän språkfråga, vilket språk man vårdas på. Det är klart att många av oss förstår och talar riktigt bra finska, kanske man upplever sig som helt tvåspråkig och inte tycker att det är så avgörande vilket språk man vårdas på. Men samtidigt är det många som har svagare eller till och med riktigt svag finska och då blir det speciellt viktigt att man får tala ut på sitt modersmål.

Såhär berättar Ellen* om sina upplevelser av att vara svenskspråkig på en finskspråkig avdelning:
Jag vårdades tidigare på en finsk avdelning och fick uppleva att inte bli förstådd. Min finska var på en ja/nej nivå och jag kunde verkligen inte uttrycka hur jag mådde. Det här ledde förstås till många missförstånd och jag kunde inte be om stöd i den jobbigaste perioden i mitt liv, då jag som bäst behövde det. Jag upplevde det som svårt att det ibland behövdes flera skötare för att försöka lista ut vad jag menade.

Med tiden kan man såklart lära sig att prata ett annat språk, men att få med känslorna är svårare. När jag talar finska kan jag inte uttrycka mig på ett levande eller beskrivande sätt och jag säger bara det absolut nödvändigaste. Man ser mer av vem jag egentligen är när jag får prata svenska. Jag kan inte heller berätta om mig själv eller jobba med mina känslor på ett språk där jag inte hittar ord till att beskriva det jag känner.

Ätstörningsvården fokuserar naturligtvis en del på ätandet och vikten är också en del av helheten, men psyket är i en mycket viktig roll och där ingår tankar och känslor och uttryck för dem. Om man inte har ord på rätt språk för att beskriva den inre stormen är man i en ganska svår position. Det är många stora små detaljer och nyanser som kan tappas bort på vägen. Har man inte ord till att uttrycka sig är det inte helt lätt att känna sig hörd heller.

På Ätstörningscentrum kan vi erbjuda tre kostnadsfria besök åt svenskspråkiga unga och unga vuxna. Övrigt är svenskspråkiga i alla åldrar välkomna. Man har möjlighet att träffa någondera av oss sjukskötare, Julia eller Ira, eller näringsterapeuten Riikka. Vi har även en svenskspråkig psykiater, Stefan, till vårt förfogande. Om du har frågor om ätstörningar eller vill beställa tid kan du kontakta oss på numret 050 522 0077 måndag-fredag kl 9-16.

*namn ändrat