När man inte har en speciellt positiv självbild, när man är mycket osäker över sig själv, kan man på många håll omkring en leta efter bekräftelse på att man duger. Prestation i skola, prestation inom hobbyn, och utseende naturligtvis. Många letar alldeles febrilt efter denna bekräftelse. Pressen kan lätt bli mycket hård i dessa fall. Självkänslan varierar i samma takt som vitsorden i prov och betyg varierar eller beror på hur mycket uppmärksamhet och beröm man får för sitt utseende. En del känner att man alltid måste vara glad och positiv i skolan, för att förbli omtyckt. Orkar någon med en om man ibland är trött, orkeslös och ledsen?
Det finns ett speciellt stort problem med att man från omgivningen alltid behöver bekräftelsen till att man duger. Det är att man då alltid är beroende av den bekräftelsen, det är lite av en fortgående kamp. Det är ofta mycket tröttsamt.
Ja vad gör man då? Titta in, säger vi. Vem är du, vad tycker du om, vad gör dig lycklig, vad är svårt för dig? Vad behöver du ta i beaktande i vardagen för att bäst ta hand om dig själv? Är det värt att ge skenet av att man är glad om man i verkligheten är helt slut? Är inte målet att ha vänner som tycker om en oberoende att man, helt mänskligt, har sämre och bättre dagar?
Glöm skalet som kroppen utgör, glöm vitsorden, glöm prestationer inom din hobby. Vad har du för personlighetsdrag som andra uppskattar eller du själv uppskattar? Lär dig berömma dig själv. Det får absolut gälla också utseende och till exempel det att man har ett bra språkhuvud, men försök ha största fokus på insidan. När du lär uppskatta det och dig, behöver du inte mera leta efter bekräftelse omkring dig utan den reser med dig.
