Budskapet här är så betydelsefullt att det känns nästan utmanande att samla ihop det i några stycken. I en tid där medierna konstant påminner en om hur man kan och skall ändra på kroppen, ändra på utseendet, är det inte alls svårt att falla in i ett tankemönster där fokus är på hur man
borde se ut, inte hur man skall uppskatta det man är och det man har. Det är inte sällsynt att man hör någon tala fult om sin kropp, att kroppen är fel på ett eller annat sätt. Det hör nästan till att man med jämna mellanrum skall vara på någon diet, ta sig i kragen, skärpa sig lite med självdisciplinen. Men varför? Frågan är att är kroppen en fiende, något man aktivt och målmedvetet skall försöka ändra på och "förbättra"? Bär den kampen någon frukt där man ständigt är tvungen att observera och kontrollera? Kunde man samarbeta istället?
Inom vårt arbete i ätstörningsvården händer det rätt ofta att vi faktist får tala om att det finns ett alternativ till diettänkandet. Självdisciplin har allmänt varit så eftersträvat så många år att det glöms bort att det finns andra sätt att förhålla sig till sin kropp och sin vikt än att det är något fel på den. Ofta är det så att man inte ens har tagit i beaktande det alternativ som säger att man också kan vara precis som man är, rund, mullig, sportig, mjuk, vad än det är. Istället för att jaga lyckan via kontrollerande av kroppen finns det all förutsättning till att man hittar den lyckan inom sig själv och att man därmed kan lära sig acceptera, tycka om och älska kroppen som den är. Men först måste man rikta uppmärksamheten åt det hållet.
Man kan inte poängtera för mycket hur viktigt det är att man lär sig uppskatta sig själv och sin kropp. Vi har en enda kropp. Att ta hand om kroppen är inte bara att äta hälsosamt och motionera regelbundet. Båda två kan slå över till något tvångsmässigt och därmed rätt ohälsosamt. Att ta hand om kroppen innebär också att man kan lyssna på kroppen. Man behöver inte utgå ifrån att vad kroppen måste prestera, utan man kan fundera vad man har lust att göra och hur det känns i kroppen, vad man orkar göra.
Det kanske inte är helt lätt att vända på skutan, det är något man får göra medvetet. Har man talat fult till kroppen i åratal, kanske hört mamma tala fult om sin kropp, om man vant sig vid att läsa artiklarna som berättar hur man skall ändra på kroppen, då får man göra ett beslut att fokusera på det positiva. Sen, sen får man sätta igång med det i praktiken och tid kan det ta. Men gör man det, belönas man till slut när man blir sin egen bästa vän, när kroppen blir en vän och man verkligen känner att det är bäst att arbeta ihop med den.
Kom ihåg att det finns hjälp om detta känns för utmanande att klara av detta ensam!
