Med dessa bilder önskar vi er en riktigt skön, fridfull, lugn och vacker jul! Tack till alla våra läsare, alla våra patienter och alla vi samarbetar med. Ett stort tack till Brita Maria Renlunds Minne. Vi är tacksamma för det arbete vi får göra och vi ser fram emot en fin vår där vi har mycket inbokat. Vi återkommer år 2017!
onsdag 21 december 2016
God Jul!
Så småningom varvar vi ner inför jul, men igår var det nog ännu högvarv. Vi hade lite tomteuppdrag på stan (vi och några tusen tomtar till) och på eftermiddagen blev det lite foto och mycket skratt.
måndag 12 december 2016
Kroppen - fiende eller vän?
Budskapet här är så betydelsefullt att det känns nästan utmanande att samla ihop det i några stycken. I en tid där medierna konstant påminner en om hur man kan och skall ändra på kroppen, ändra på utseendet, är det inte alls svårt att falla in i ett tankemönster där fokus är på hur man borde se ut, inte hur man skall uppskatta det man är och det man har. Det är inte sällsynt att man hör någon tala fult om sin kropp, att kroppen är fel på ett eller annat sätt. Det hör nästan till att man med jämna mellanrum skall vara på någon diet, ta sig i kragen, skärpa sig lite med självdisciplinen. Men varför? Frågan är att är kroppen en fiende, något man aktivt och målmedvetet skall försöka ändra på och "förbättra"? Bär den kampen någon frukt där man ständigt är tvungen att observera och kontrollera? Kunde man samarbeta istället?
Inom vårt arbete i ätstörningsvården händer det rätt ofta att vi faktist får tala om att det finns ett alternativ till diettänkandet. Självdisciplin har allmänt varit så eftersträvat så många år att det glöms bort att det finns andra sätt att förhålla sig till sin kropp och sin vikt än att det är något fel på den. Ofta är det så att man inte ens har tagit i beaktande det alternativ som säger att man också kan vara precis som man är, rund, mullig, sportig, mjuk, vad än det är. Istället för att jaga lyckan via kontrollerande av kroppen finns det all förutsättning till att man hittar den lyckan inom sig själv och att man därmed kan lära sig acceptera, tycka om och älska kroppen som den är. Men först måste man rikta uppmärksamheten åt det hållet.
Man kan inte poängtera för mycket hur viktigt det är att man lär sig uppskatta sig själv och sin kropp. Vi har en enda kropp. Att ta hand om kroppen är inte bara att äta hälsosamt och motionera regelbundet. Båda två kan slå över till något tvångsmässigt och därmed rätt ohälsosamt. Att ta hand om kroppen innebär också att man kan lyssna på kroppen. Man behöver inte utgå ifrån att vad kroppen måste prestera, utan man kan fundera vad man har lust att göra och hur det känns i kroppen, vad man orkar göra.
Det kanske inte är helt lätt att vända på skutan, det är något man får göra medvetet. Har man talat fult till kroppen i åratal, kanske hört mamma tala fult om sin kropp, om man vant sig vid att läsa artiklarna som berättar hur man skall ändra på kroppen, då får man göra ett beslut att fokusera på det positiva. Sen, sen får man sätta igång med det i praktiken och tid kan det ta. Men gör man det, belönas man till slut när man blir sin egen bästa vän, när kroppen blir en vän och man verkligen känner att det är bäst att arbeta ihop med den.
Kom ihåg att det finns hjälp om detta känns för utmanande att klara av detta ensam!
måndag 21 november 2016
Sifferfällan - hur mycket behöver vi fundera på kalorier och kilogram egentligen?
När det gäller ätstörningar är det ytterst vanligt att siffror har en mäktig roll. Den som lider av en ätstörning funderar på siffror dag ut och dag in. Någon räknar frenetiskt kalorier, en annan går på vågen flera gånger om dagen. Det blir som om siffrorna skulle sitta i högsta domstolen och avgöra vem som är bra, aktiv och duglig. Men det gäller inte endast allvarliga ätstörningar, det är i allmänhet rätt vanligt att man försöker reglera sitt ätande och sin kropp och siffror känns ju trygga för det ändamålet.
Men när man faktist funderar på det, med eftertanke, är det verkligen där vårt människovärde ligger? Kilogram, några siffror som berättar om hur mycket vår kropp väger och kalorier som beskriver hur mycket energi det finns på en tallrik. Det är något så väsentligt som faller bort. Vad annat kan din kropp erbjuda än några siffror? Vad möjliggör din kropp, vad kan du se, känna och göra tack vare din kropp? Varför blir kroppen en fiende då den egentligen strävar efter att vara en vän? Och vad annat finns på din tallrik än en rad siffror i en viss ordning? Maten, som ger oss energi att gå i skola, att gå på hobbyn efter skolan, att jobba, att träffa vänner. God mat, njutningsfull mat, en fräsch sallad med halloumi och jordgubbar på sommaren eller en härligt mustig gryta på hösten. Varför blir detta mindre viktigt?
Det är helt klart att det finns situationer då det är befogat att man uppföljer kaloriintag och vikt, men för övrigt är det värt att stanna upp och fundera om siffrorna har tagit övergrepp i ditt liv. Stoppa undan vågen och bjud kroppen på lite avslappning. Köp den nya yoghurten du önskat smaka på, och smaka riktigt med eftertanke och glöm bort att det finns siffror på burken. Istället för att fundera på när och hur mycket du får äta, känn efter när din kropp behöver näring. Ät, njut, känn efter när mättnadskänslan når dig. Lär känna det fina system kroppen erbjuder för regleringen av ätandet. Fortsätter du på sifferstigen kan det hända att du upptäcker att du aldrig riktigt kommer fram.
Etiketter:
hälsa,
kalorier,
kroppsbild,
vikt,
välmående
tisdag 8 november 2016
Att bli hörd och förstådd - om att få vård på sitt modersmål
Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne kontaktade oss fem år
sedan på grund av oro över minskade resurser inom svenskspråkig ätstörningsvård i
huvudstadsregionen och så föddes vårt samarbete.
En ätstörning påverkar en människa mycket helhetsmässigt.
Från det fysiska till det psykiska till det sociala. Man sjunker in in en slags
ond cirkel, en dimma, i något som känns som en återvändsgränd. För att komma ur
denna situation behöver man mycket stöd och oftast en utomståendes hjälp,
bördan blir mycket tung om man är ensam med sin ätstörning.
När man väl når vården är det mycket mer än en allmän språkfråga, vilket språk man vårdas på. Det är klart att
många av oss förstår och talar riktigt bra finska, kanske man upplever sig som
helt tvåspråkig och inte tycker att det är så avgörande vilket språk man vårdas
på. Men samtidigt är det många som har svagare eller till och med riktigt svag
finska och då blir det speciellt viktigt att man får tala ut på sitt modersmål.
Såhär berättar Ellen* om sina upplevelser av att vara svenskspråkig på en finskspråkig avdelning:
Jag vårdades tidigare på en finsk avdelning och fick uppleva att inte bli förstådd. Min finska var på en ja/nej nivå och jag kunde verkligen inte uttrycka hur jag mådde. Det här ledde förstås till många missförstånd och jag kunde inte be om stöd i den jobbigaste perioden i mitt liv, då jag som bäst behövde det. Jag upplevde det som svårt att det ibland behövdes flera skötare för att försöka lista ut vad jag menade.
Med tiden kan man såklart lära sig att prata ett annat språk, men att få med känslorna är svårare. När jag talar finska kan jag inte uttrycka mig på ett levande eller beskrivande sätt och jag säger bara det absolut nödvändigaste. Man ser mer av vem jag egentligen är när jag får prata svenska. Jag kan inte heller berätta om mig själv eller jobba med mina känslor på ett språk där jag inte hittar ord till att beskriva det jag känner.
Såhär berättar Ellen* om sina upplevelser av att vara svenskspråkig på en finskspråkig avdelning:
Jag vårdades tidigare på en finsk avdelning och fick uppleva att inte bli förstådd. Min finska var på en ja/nej nivå och jag kunde verkligen inte uttrycka hur jag mådde. Det här ledde förstås till många missförstånd och jag kunde inte be om stöd i den jobbigaste perioden i mitt liv, då jag som bäst behövde det. Jag upplevde det som svårt att det ibland behövdes flera skötare för att försöka lista ut vad jag menade.
Med tiden kan man såklart lära sig att prata ett annat språk, men att få med känslorna är svårare. När jag talar finska kan jag inte uttrycka mig på ett levande eller beskrivande sätt och jag säger bara det absolut nödvändigaste. Man ser mer av vem jag egentligen är när jag får prata svenska. Jag kan inte heller berätta om mig själv eller jobba med mina känslor på ett språk där jag inte hittar ord till att beskriva det jag känner.
Ätstörningsvården fokuserar naturligtvis en del på ätandet
och vikten är också en del av helheten, men psyket är i en mycket viktig roll
och där ingår tankar och känslor och uttryck för dem. Om man inte har ord på
rätt språk för att beskriva den inre stormen är man i en ganska svår position.
Det är många stora små detaljer och nyanser som kan tappas bort på vägen. Har
man inte ord till att uttrycka sig är det inte helt lätt att känna sig hörd
heller.
På Ätstörningscentrum kan vi erbjuda tre kostnadsfria besök åt svenskspråkiga unga och unga vuxna. Övrigt är svenskspråkiga i alla åldrar välkomna. Man har möjlighet att träffa någondera av oss sjukskötare, Julia eller Ira, eller näringsterapeuten Riikka. Vi har även en svenskspråkig psykiater, Stefan, till vårt förfogande. Om du har frågor om ätstörningar eller vill beställa tid kan du kontakta oss på numret 050 522 0077 måndag-fredag kl 9-16.
*namn ändrat
tisdag 25 oktober 2016
En dag på Ätstörningscentrum
Denna text ägnar vi åt att lite mer konkret berätta om vårt
arbete på Ätstörningscentrum inom det svenska projektet.
Vår arbetsdag börjar ungefär kl 8-9 . Vi sätter
oss direkt ner vid datorn och läser våra mail och svarar på dom. Just nu bokar
vi in föreläsningar och möten med elevvårdsteam i skolor.
Med oss bär vi vår rådgivningstelefon. Rådgivningstelefonen
kan man kontakta vem man än är, om man har funderingar kring ätstörningar.
Oftast blir vi kontaktade av oroliga föräldrar, vänner och skolhäsovårdare men
det är också många som ringer på grund av oro över egna ätstörningssymptom.
Delvis gäller det symptom som faller i kategorin anorexi eller bulimi, men vi
får även samtal kring hetsätande och samtal av människor som har provat otaliga
dieter men utan långvariga resultat. Vi finns till för alla som upplever sig ha
problem i sin relation till mat och ätande.
Klockan 11 äter vi lunch som vår kock Jouni trollar fram.
Det är den stunden under dagen då vi kan sitta ner många tillsammans, njuta av maten och diskutera med varandra. Tidigare jobbade vi på öppna enheten i Helsingfors centrum men det
är trevligt att nu kunna umgås med avdelningens personal också.
Efter maten fortsätter vi med våra sysslor som i undantag av
rådgivningstelefon och e-postkontakter varierar. På sistone har vi arbetat med
att uppdatera vår power point-presentation som vi har för elever.
Presentationen handlar ganska lite om ätstörningar bokstavligen och mer om
kroppsideal och kroppsbild, sunt ätande och tränande och om hur man kan gå till
väga om man misstänker att man har en ätstörning eller att en vän har problem
med ätandet. Den förebyggande verksamheten är lönsam på så många sätt, vi är alltid glada då vi får föreläsningsinbjudan!
Förutom det ovannämnda är det alltid aktuellt att öka på våra
kunskaper. Även efter många, många års arbete inom ätstörningsvården blir man
ju egentligen aldrig färdig. Det finns alltid något nytt att lära sig och
alltid någon synvinkel man inte tänkt på tidigare. Vi knyter kontakter och
utvidgar vårt kontaktnätverk. Det känns värdefullt att vi på olika håll inom
Svenskfinland kan arbeta ihop.
Patientarbetet hör också till vår arbetsdag. Vi har båda
patientmottagning för svenskspråkiga patienter. Tack vare projektet kan vi
erbjuda unga och unga vuxna tre kostnadsfria besök på vår mottagning, eller på
näringsterapeutens mottagning. De tre kostnadsfria besöken fungerar bra som
kartläggning och såkallad första hjälp. När vi har träffat patienten tre gånger
kan vi ge patienten feedback och rekommendationer för fortsättning. Vi beaktar
den kommunala vården, skol- och studenthälsovården, FPA:s psykoterapi etc och
naturligtvis har patienten möjlighet att fortsätta gå hos oss om så önskas. På mottagningen arbetar vi som ett stöd i vardagen. Vi
bearbetar tankemodellerna som patienten har i koppling till ätandet, vi
diskuterar och bearbetar känslor och övar in alternativa
ångestbemästringsmetoder. Patienten träffar ofta näringsterapeut i någon fas
under behandlingen och vi stöder patienten i att uppnå målsättning gällande ätandet.
Patienterna går hos oss cirka en gång i veckan, en del
oftare och en del mer sällan. Vid behov hänvisar vi till
hälsovårdsstation/läkarstation gällande den somatiska vården eller till andra
specialiserade vårdenheter. Även föräldrar är varmt välkomna, gärna på egen
mottagningstid, för att få utlopp för svåra känslor och hjälp och stöd för att
orka vidare i vardagen.
Så ser det ut hos en helt vanlig vardag. Tack för att du
tittade in!
onsdag 5 oktober 2016
Om balans
Bild Daniel Närhi
Vi satt och funderade på vad den svenskspråkiga bloggen på
Ätstörningscentrum skulle heta. Vi övervägde att använda en översättning av den
finskspråkiga systerbloggens namn, Omenatupa, men det kändes lite fantasilöst
att använda samma namn direkt översatt.
Vi bollade med ordet balans,
för det ordet innehåller så mycket av det vi står för. Det är balans vi
efterlyser och vill hjälpa människor hitta. I vårt arbete inom ätstörningsvården
relateras det naturligtvis mycket till maten och ätandet, men det är mycket mer
än så. Människan är en helhet och för att ha en helhetsmässigt fungerande
människa måste de olika delarna fungera ihop. Det innebär att man hör kroppens signaler och kan reagera på dom, men att man också hör
känslorna och framförallt lyssnar på deras budskap. Det innebär att man ser betydelsen av samspelet mellan det fysiska och det psykiska.
Upplevelsen av balans är individuell. Balans hos
en kan till och med betyda obalans hos en annan. Då kommer vi in på ett annat tema som är viktigt hos oss, individualitet.
Då någon vänder sig till oss för att få hjälp börjar vi alltid på sätt och vis
från noll. Med den kunskap och erfarenhet vi har som vårdare sitter vi ner och
lyssnar noga på patientens beskrivning av sig själv och sitt liv för att kunna
förstå varför just hon eller han har hamnat mitt i en ätstörning. Vi lär känna patienten
och funderar på basen av det vad patienten kunde ha nytta av i vården. Ingen är precis
som en annan och därmed måste också vården anpassas till individen. Ett viktigt
mål i vården är att hitta patientens individuella
balans och att hjälpa patienten själv uppehålla sin balans.
Hoppas det är många som balanserar med oss!
Ira & Julia
onsdag 28 september 2016
Vem är vi?
Vi tänkte starta bloggen med att presentera oss och det
arbete vi gör. Från och med september 2016 har vi arbetat tillsammans inom det så kallade svenska projektet på Ätstörningscentrum. Projektet har pågått sen hösten 2012 och
möjliggörs av Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne. Inom projektet har vi
möjlighet att erbjuda kostnadsfri ätstörningsinformation och träffa patienter som är i
behov av vård på svenska. Åt unga och unga vuxna kan vi erbjuda tre kostnadsfria besök. Ätstörningscentrum ägs av Elämän Nälkään ry och är Finlands enda privata, icke vinstbringande klinik som är specialiserad på behandling av ätstörningar.
Julia:
Jag blev färdig sjukskötare år 2011. Mitt slutarbete anknöts
till psykiatrisk vård och i samband med arbetet blev jag intresserad av den
psykiatriska vården. Min slutpraktik skedde på avdelningen på Ätstörningscentrum. Arbetet
inom ätstörningsvården kändes givande och intressant och jag fortsatte på ätstörningscentrum när jag blev färdig sjukskötare. Tidigare var ätstörningar
rätt främmande för mig så det kändes intressant att få en djup inblick i
ätstörningarnas värld. Det känns värdefullt att jag nu får sprida information
om ätstörningar. En viktig lärdom för mig har varit att ätstörningar faktist
inte alltid eller ens nära på alltid syns på utsidan.
Ira:
År 2005 fick jag sommarjobb på Ätstörningscentrum. Före
arbetet började läste jag Peggy Claude-Pierres bok ”Ätstörningarnas hemliga
värld” och kände att jag blev inkörd i ätstörningsvärlden. Med alla nyväckta
tankar inledde jag mitt sommararbete på Ätstörningscentrum och fick lära mig
hur vardagen ser ut när man lider av en ätstörning. Jag lärde mig snabbt att det
inte är ett arbete där man får ett uttalat tack för sin insats som vårdare, utan ett
arbete där den bästa belöningen är att se personer som lider av ätstörningar göra små framsteg i sin vardag. Den känslan är alltid lika belönande och den
tröttnar man aldrig på. År 2007 blev jag färdig sjukskötare och började arbeta på
Ätstörningscentrums terapienhet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)